True story ..

Har just haft en liten diskussion med en tjej på facebook,
hur de är att vara sjuk på ett sätt som ingen kan se..
När folk inte förstår, eller kanske ens vill förstå.
Psykiskt sjuk. Man behöver så otroligt mycket stöd och hjälp,
men det är ingen som orkar stanna, lyssna å faktiskt försöka hjälpa.
Jag rent ut skriker efter hjälp och stöd, men ingen hör eller ser.
Eller kanske de bara är för självupptagna och inte orkar ?
Nej, nog orkar man alltid säga nånting positivt till nån. Alltid.
Sen har jag en gammal vän som har en elakartad hjärntumör,
å jag kan inte hjälpa att känna mig skyldig när jag klagar över
vad andra kallas småsaker. Samtidigt önskar jag mig inget
hellre än att få en fast diagnos på vad mitt fel är, varför jag känner
som jag gör, varför jag mår som jag gör, så att jag kan få nån medicin
och bli frisk. Men de går inte, för det finns inga fel... ?
Jag skulle ärligt, hellre få en sjukdom där man visste vad felet
berodde på, där man antingen kan bota eller inte.
Men vilket av det måste vara bättre än att gå runt i ovisshet å se
frisk ut och normal ut, men att vara allt annat än det på insidan ..

Jag har ärligt, en enda vän som vet exakt hur jag mår,
å de är min Fiia <3 som är mer än guld värd !
Jag vill inte heller ha sympati-vänner, jag vill inte att nån
ska tycka synd om mig, jag skulle bara vilja bli accepterad och
få lite förståelse. Fråga mig, visst, jag skäms över mig själv,
å berättar inte i onödan, men man måste väl ge och ta, visst?